En sen natt. En till

Jag vill så gärna bara kunna skriva av mig men det går inte. Det går inte att få ut det ur hjärnan med hjälp av fingrarna och ett enkelt jävla tangentbord. Det var så enkelt förut. Fast nu vet jag inte vad jag känner. Det är nästan lite likgiltigt allting. Jag undrar vad det är som ligger och dunkar i bakhuvudet. Jag känner mig lite fel och malplacerad men ändå inte. Jag har inget runt omkring mig som gör mig ledsen men ändå känner jag så här ibland. 

Det är läskigt att den personen som känner mig minst är jag själv. Inte ens jag vet vart jag har mig.

Från kvällen igår

När det är så mycket vatten över huvudet att du inte ens längre har en vän som kan hjälpa dig upp. När det var för tryggt i grottan för länge -att du inte längre hittar ut.
Samtidigt vet du inte om du vill komma tillbaka för man orkar inte ta i tu med förklaringar och funderingar. Och man önskar att man kunde ha det så bra hela tiden.
Vid det här laget vet vi alla att verkligheten hinner ikapp oss. Men hur går det när det nästan känns som man tappat det där verklighetsgreppet. Kommer jag falla handlöst eller kan jag stå där rak i ryggen och tycka allt är helt OK?

Jag tror nog vi är många som får alltför många funderingar när nattens timmar smyger sig på och många av oss har lärt sig hur de ska handskas med det. Jag har inte lärt mig det än. Jag har inte heller lärt mig hur jag ska blockera tankarna som äcklar mig som människa. Jag blir äcklad när jag tänker på mig själv.

Ett brev från länge sen

Hej. Det här verkar nog alldeles för konstigt. Men jag kan inte prata, är väl inte någon värst duktig författare heller men skriver hellre än att berätta. Tror det kan bero mycket på att jag hatar min röst och periodvis så känns det som övre tandraden sitter fast i underläppen samtidigt som tungan vill ut där emellan.
Jag har alltid varit en känslig jävel. Shitt... Kommer ihåg när pappa skällde på mig när jag var liten, tog inte många sekunder innan tårarna rann som vattenfall ner för kinderna. Jag hatar att visa att jag gråter för så patetisk som jag känner mig när tårarna faller gör att jag nästan skulle kunna spy upp min magsäck.  Jag vill inte gärna be om saker så när du frågar om det finns något du kan göra så skär det i mig lite.
Ibland eller ofta eller mer än ibland vill jag bara få vara i din famn och glömma världen en sekund.
Jag har aldrig tyckt så illa om mig själv som just nu. Till störst del gäller det utsidan men även insidan har fått sig en bakåtskjuts.
Jag hatar att ge komplimanger och det suger men jag försöker. Fast dom få saker som kommer ut menar jag. Fast det är bra att du förstår det mesta själv.
Just nu hatar jag att jag inte ser imorgon på samma sätt som förut. Har aldrig tänkt på framtiden, för mig var det den dagen den sorgen ungefär. Nu vill jag helst sova bort allt.
Det är väl för att du vet vad jag  menar med natterror som jag vill säga det här.  För att du förstår vad jag menar.

Jag vet att allt som glänser inte är guld och när jag lärt mig att falla mjukare blir jag bra.
Mycket som står här har jag försökt berätta för dig  under den senaste tiden.
Jag hoppas jag hinner bli fin innan du tröttnat på att jag gråter för mycket.
Det här var nog också ett erkännande av mig för mig själv.